Idag är jag tacksam. Tacksam för att mina fina assistenter, Anci och Åsa, har ställt upp när sjukhuset begärde att jag skulle ha någon hos mig, för att pappa jobbar så jag kan ligga här och lata mig, för att mamma ställt upp och varit stand-in när jag inte kunnat finnas där. Och jag är tacksam för att det första jag kände när jag vaknade på uppvaket var min älskade make vid min sida. Tack, älskade barn, för att ni underhållit mig via telefon!
Jag är tacksam för lyhördhet och förståelse från sjukhusets sida. För narkosläkarens (förlåt, jag har glömt ditt namn!) grundliga engagemang och klurande, för tryggt och varmt mottagande och omhändertagande av Norbert på narkosen/op, för att Tora Bäckström plockade ut min blindtarm på snabba 15 minuter och för att allt gjorts enligt konstens alla regler med anledning av min EDS.
Jag är tacksam för den vård och omtanke jag fått under min sjukhusvistelse, såväl av vårdande personal, som glada tillrop på sociala medier.
Att få den vård man behöver är inte en självklarhet i världen. Jag är tacksam för att jag lever i det samhälle jag gör. Jag är starkt orolig inför de sparkrav som ÅHS har över sig de kommande åren och jag hoppas att det inte är den enskilda individen som kommer att drabbas.
Så, tack än en gång! Må det fortsätta på det här viset!
