Det skrivs mycket på Facebook just nu…som alltid…om vädret och då framför allt snön. I december hade vi ingen snö, då var det stor sorg bland inläggen och det var så jobbigt när det var barmark. Nu har snön kommit och nu är det SÅ jobbigt med snön.
Jag håller med! Snön gör inte vardagen lättare just nu, men jag förundras över samhällets val att alltid fokusera på det negativa.
För vet ni vad? Ja, jag skulle självklart kunna skriva att det är skitjobbigt att ta sig fram med rullstol i snön, att den totala avsaknaden av plogning i samhället skapar ett fängelse utan dess like för mig, ogenomträngliga murar som växer sig högre och högre för varje dag. Och jag skulle kunna skriva om vårens slaskiga stigar när man skär ner med rullstolshjulen så fort man ska utanför dörren och känslan av åsidosatthet när andra kan visa bilder på skogspromenader och vackra Tullarens äng i blomsterskrud, platser dit jag själv aldrig kommer att kunna ta mig med rullstol. Och jag kunde hata sommaren för all den förbannade värk den ger mig, och känslan av hopplöshet för oframkomliga sandstränder, avsaknaden av möjlighet att kunna gå och simma i havet. Och jag kunde, som jag gjorde tidigare, hata hösten för mörkret och den dödlighet jag tidigare upplevde när naturen sakta somnar in för vinterns kalla årstid.För att inte tala om hur deprimerande det är att inte kunna gå ut i skogen och plocka svamp och bär med sina vänner och hur mörkret äter upp mig inifrån.
Men jag kan också skriva om hur underbart det är med allt det ljusa där ute, snöns gnistrande kristaller, alla formationer som jag kan betrakta från hemmets varma vrå ut genom fönstret, om fåglarna som kommer så nära huset att jag kan se dem nu när snön har kommit och familjen och assistenten fyller mat i fågelmatarna.
Och jag kan välja att skriva om hur jäkligt det är att ta sig fram till isarna med rullstol, att man måste vänta längre än tvåbenta, för att undvika belastning på isen med hjulen som skulle kunna äventyra säkerheten, och hur hopplöst det är när snön smälter av hjulen när man väl kommer in. Eller så väljer jag att skriva om hur underbart det är att vara där ute på isen med familjen, att få uppleva kylan mot kinderna, hur gott den varma kakaon smakar och hur underbart det är att komma in i värmen igen.
På våren kan jag skriva om fågelkvitter och möjligheterna att ta hundarna på promenad längs vägen och den lilla gula tussilagon som lyser vid vägens kant. Om hur härligt det är sitta på terassen med en filt om benen och en kopp varmt te i handen.
Om sommaren väljer jag att skriva om hur härligt det är med solens strålar mot min hud, hur underbart det är att få tillbringa en dag på stranden med barnen som simmar och grillkvällar med goda vänner.
På hösten kan jag beskriva alla vackra färger slår mig med häpnad och hur tacksam jag är för alla fantastiska nära och kära som kommer med bär och svamp till mig. Och jag kan skriva om hur rofyllt det är när naturen lägger sig till ro att sova sin vintersömn, hur lugnet sänker sig för varje storm som drar fram, hur mörkret låter mig njuta av varma tekoppar och sprakande brasor.
Och jag kan inte bara välja hur jag skriver, vad jag skriver, jag kan även välja vad jag tänker och hur jag ser på livet.
Så, kära vänner, har ni tänkt på hur mjuk världen ser ut idag med sina runda former av snön och hur vackra fåglarna är när det tar sig fram i vindarna?
