Om jag fick drömma, skulle jag vakna en morgon och känna att EDSen lämnat min kropp. Att jag skulle vara fylld av ny energi och muskler som börjat bygga upp sig. Men jag vill inte ha något ogjort i det liv jag levt hittills. Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte hade haft EDS och gått igenom allt annat som jag gjort genom åren.
Jag drömmer om att kunna ta en promenad och gå hand i hand med min man, eller att sträcka mig efter hans hand när vi går genom stan. Jag förstod inte att uppskatta det tidigare, men nu när jag sitter i rullstol saknar jag den där samhörigheten som uppstår när fingrar möts och viras samman. Kom ihåg att inte ta det för givet, ni som ännu kan!
Jag drömmer om att packa en väska och säga till barnen att vi ska gå till pulkbacken och spendera hela dagen där.
Jag drömmer om att pärla smycken till mina nära och kära.
Jag drömmer om att gå på jobb och komma hem med energi som räcker till även för familjen.
I mina drömmar är EDS inte genetisk. Den förs inte över till mina barn och den förs heller inte vidare till följande generation.
Om EDS måste finnas i mina drömmar, skulle det vare en egenskap som ger människor självkänsla, empati och kämpaglöd. EDS skulle vara mentalt stärkande, inte en bindvävsdeffekt.
I mina drömmar är hela världen handikappanpassad! Jag skulle kunna ta mig fram lika enkelt som en gående. Nej, vänta nu! I mina drömmar skulle jag ju inte behöva rullstol! Nå, världen är ändå handikappanpassad, det finns andra som behöver en sådan värld.
Jag drömmer om att min kärna, min innersta krets, är omvävda av en skyddsväv av mildhet och kärlek.
Jag drömmer om väldigt mycket mer, men allt ryms inte i ord. Att drömma är bra, det upprätthåller vår strävan och önskan om att komma vidare!