Jag har valt att använda mig av så lite mediciner som möjligt eftersom jag är väldigt känslig för sådant och lätt får biverkningar. Jag har helt enkelt inte hittat något än som skulle ge mig tillräcklig smärtlindring för att vara värt biverkningarna.
Vaknade och steg upp 9
Åt frukost 9
Duschade 8
Klädde på mig 6
Vilade 6
Läste en bok 6
Vilade igen 7
Handlade 4
Vilade 5
o.s.v.
För ofta är det så att straffet för att man tagit ut sig helt kommer efter 2-3 dagar och man kan ha svårt att veta vad man riktigt gjort som fått en så ohyggligt slutkörd. Med pacing planerar jag mina dagar för att veta hur mycket energi jag ungefär kommer att använda mig av och se till att jag inte kör slut på mig själv.
Pacing kan beskrivas som ett batteri. Om man använder helt tomt på ett batteris kapacitet, tar det länge att ladda upp batteriet igen. Om man däremot laddar det nu och då, kommer man lättare och snabbare upp i full kapacitet igen.
Nu tänker säkert många att det ju är så otroligt olika hur mycket man orkar och det är just det som är bra med pacing, för pacing går ut på ditt eget basbehov! Du ska alltså hitta en bas som du alltid har, oavsett om du mår bra eller dåligt. Du har en dos energi som alltid räcker till för t.ex. stiga upp, äta, klä på sig, sitta och läsa, gå och sova eller vad man nu kan tänkas ha som bas. Den basen kommer alltid att räcka till. Och nu pratar vi inte om smärta, utan energi! Man lär sig hitta basen och utgår från det.
Det är så lätt att känna sig värdelös när man inte orkar skotta gården, eller handla mat, eller vad det nu kan tänkas vara. När man istället hittar sin bas, vet man att allt utöver det bara är positivt! Om man då orkar träna en dag, eller handla mat en dag; wow! Bra jobbat! Det ger en helt annan självkänsla när man inser att man faktiskt räcker till och att man vissa dagar t.o.m. är något ”utöver det vanliga!
När jag hanterar min smärta på ett mindfullt sätt, har jag möjlighet att stanna upp och känna efter. Var känns det, hur känns det? Jag bara uppmärksammar känslan. Jag värderar den inte. Och när jag väljer att gå vidare, att släppa den, behöver jag inte längre tänka på den. Smärtan finns kvar, men jag har ett nytt förhållningssätt till den.
Alla har vi olika sätt att hantera saker på. Mitt sätt är kanske inte det bästa för dig, men det är det för mig.
Låter väldigt klokt! Det är bra att leva i nuet och inte grubbla över morgondagen, något som jag skulle behöva bli bättre på :)! Kram!