Valfrihetslagen – Kosmiska lagar

Dag 2 Valfrihetslagen

Människan har en fri vilja även när och om hon tror att hon inte har det.

Hm…den här var svår. Jag förstår andemeningen och jag håller med, men jag har svårt att applicera det på något jag själv varit med om. *funderar*

Jag säger ofta ”Jag hade inget val” eller ”Vad hade jag för val?”, men sanningen är den att valet alltid finns där.  Att ha en fri vilja innebär trots allt att du ibland måste välja pest eller kolera, men det är fortfarande din egen fria vilja du använder dig av.

När jag blev misshandlad stod jag inför två val. 1. Att gå. 2. Att stanna kvar. Jag valde det sistnämnda. Varför? Inte för att jag var svag och inte vågade gå, nej tvärtom, för att jag var så förbaskat envis och kände så starkt att han inte skulle få knäcka mig. Idiotiskt, jag vet, men där och då var det det viktigaste för mig. Att han inte skulle få ”vinna” så som jag såg det.

För mig var valen att stanna kvar och bevisa att han inte kunde knäcka mig eller att gå och ge honom ”triumfen” att ha lyckats. Så såg valen ut för mig då. Det var så jag upplevde dem.

Jag ser fortfarande spår i mig själv av att reagera likadant i en liknande situation. Som om det valet representerar en del av min personlighet, trots att det är 15 år sedan. Jag har blivit hotad några gånger, där män slängt ur sig ”ska du ha stryk” eller varit hotfulla, somliga påverkade av alkohol, somliga i stundens hetta när jag gått mellan i ett bråk (och för tydlighetens skull; nej, ingen av mina pojkvänner efter misshandeln har vare sig hotat mig eller skadat mig). Genast skjuter adrenalinet ut som en pil i blodet och uppnosigt har jag tittat dem i ögonen och fnyst ”Slå du! Jag är van!” och bara stått där. Av någon anledning har det räckt. Kanske dels för att jag stått pall och inväntat slaget, del för att vetskapen att kvinnan framför dem faktiskt fått stryk tidigare har varit tillräcklig.

Jag är medveten om att det en dag inte kommer att räcka, att jag förmodligen åker på stryk igen om jag fortsätter vara så uppnosig mot fel sorts människor, men jag vet oxå att det räcker att personen knäcker ett hårstrå på mitt huvud så kommer jag att anmäla. Den biten har förändrats. Jag kommer aldrig mer att tillåta att någon skadar mig utan att straffas.

En dag hoppas jag att jag kommit så långt i mig själv att jag kan ingripa utan att utsätta mig själv för risk för skada. Att valet att ”stå pall” inte är så viktigt för mig som det tydligen är idag.

Att bli medveten om att man alltid har ett val är ett stort steg i rätt riktning.  Eller som man praktiserar i mindfulness:

Between a stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freedom.

Källa: http://mindfulnessbloggen.se/2009/04/utrymme-att-valja/

Kram Miina

Kommentera