Jag undrar om jag håller på att växa upp. Det känns som om jag tagit klivet in i en ny era, en ny tidsålder, ett nytt kapitel. Jag har vänt blad och lämnat något bakom mig för att ta steget in i något framför mig.
Plötsligt har jag börjat intressera mig för böcker som jag alltid sett som tunglästa och ointressanta. Personlig utveckling. Andligt. Mindfulness. And so on.
Suget efter att träna och få min kropp att bli den fighter som min själ är har sakta vaknat till liv. Tidigare har jag tränat för att jag varit rädd för att bli sämre. Nu finns suget där för att jag tänker få min kropp att kämpa sig igenom det här livet med rätt inställning och rätt redskap.
Jag känner att jag kan hantera stress på ett annat sätt. Att min stressnivå minskar gör oxå att mitt tålamod blir bättre. Istället för att bli förbannad och skrika, kan jag istället ta ett steg tillbaka och låta lösningarna komma av sig själv. Ja, jag vet, om 1 vecka gör min PMDD sig påmind och då är nerverna på utsidan igen. Men om man bortser från hormoner som strular, så känner jag mig stabilare och starkare…just nu…
Något hände igår när jag pratade med vännen Nanica. Det lixom föll en ny pusselbit på plats. Mäktig känsla.
Så, sakta men säkert tar mitt livspussel sin form. Bit för bit. En i taget.
Be någon Öva med dej…Ta någon du litar på …blint litar på …Säger personen , jag kna inget om sådant så säger du ,:
”JO men du vet inte om det ännu,men du kommer se att du vet mer än du tror” =) Kramen
Hur menar du, Carro? *nyfiken*