Okej, nu tänker jag säga mitt.
Jag har läst om denna fight på väldigt många sidor som jag besöker. Jag känner inte till bakgrunden, men har fått höra brottstycken speglade från än det ena hållet än det andra, så jag tänker inte komma med något om vem som gjort rätt eller fel.
Att bli sårad av någon tar ont. Att bli sårad av någon man uppfattat som sin vän gör ännu ondare. Jag vet, för jag har själv blivit det. Att dessutom upptäcka att den andra inte alls är den man trott kan ta knäcken på vem som helst.
Vänskap är för mig heligt. Förtroende och tillig är byggstenarna i alla förhållanden för mig. Nu tänker jag dela med mig av något som gjort mig till den jag är idag. Något som var oerhört svårt att genomlida, men som fått mig att inse mycket.
För många år sedan blev jag misshandlad av min dåvarande pojkvän. När jag säger misshandlad, så menar jag misshandlad med stora bokstäver. Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer, men jag vill förtydliga att jag hatade honom av hela mitt hjärta för vad han gjorde mot mig. Förutom misshandeln var han otrogen mot mig med en tjej som jag en gång räknat som en av mina bästa vänner. Nu har jag sagt det öppet, nu får ni veta det. Jag har varit utsatt för misshandel.
Jag lovade mig själv att aldrig förlåta någon av dem. Henne för otroheten och honom för det samma + misshandeln. Aldrig!!
Många år senare började jag gå på alternativ vård. Jag fick akupunktur och den meridian som berör tarmarna tog så ont på mig att det svartnade för ögonen och jag höll på att skrika rakt ut. Min akupunktör sa då till mig att hon trodde att jag bär på instängda känslor som jag inte vill hantera. Allt sådant lagras i tarmarna och kan ställa till med svåra blockader i kroppen.
Jag ville inte tro henne, men sakta började jag acceptera hennes ord. Jag jobbade väldigt mycket med mig själv den här tiden och till slut bestämde jag mig för att det var dags att släppa taget. Jag trodde jag hade kommit över allt som hänt mig, men kroppen bar fortfarande de fula ärren av hat och besvikelse. Jag bestämde mig för att inom mig förlåta det som hänt mig. Förlåta mig själv för att det hände och förlåta de som gjort mig så illa. En hel natt sörjde jag känslorna som svämmade över inom mig, men när morgonen kom hade ett lugn lagt sig över mig. Jag glömmer aldrig, men jag har förlåtit.
Att våga förlåta, att våga vara den som tar första steget, det är beundransvärt.
Jag blir fortfarande arg och förbannad på folk när de gör mig eller mina kära illa, men jag har lärt mig att släppa taget om ilskan även om det ibland tar ett tag. Det är inte värt att bära sådana ärr inom mig för deras skull.
Det som hänt på nätet det här senaste halvåret är fruktansvärt. Man har förlorat vänner och bekanta, blivit illa berörd, blivit sårad, blivit arg och förbannad, handlat fel e.t.c., men fortfarande så ligger grunden kvar där ni lagt den! Ni valde själva att skapa en relation över nätet. Ni väljer att skriva öppet på nätet, då får man oxå räkna med att ha besökare.
Jag kan själv bli arg och ledsen över folk som kommer in dagligen utan att skriva något, men samtidigt kan jag välja att låsa alla mina dagboksinlägg om jag så önskar.
Det ni gör just nu, det ni gjort de senaste månaderna, det straffar bara er själva. Ni lagrar alla arga känslor inom er och den enda som drabbas är ni själva.
Jag utmanar er!
Vem vågar ta första steget? Med första steget menar jag inte att ni ska påstå att det är över, för det är det inte förrän ni inom er känner att ni förlåtit och det är bara ni själva som vet när ni kommit så långt.
Kan ni inte prata om det som hänt, lägg det då bakom er och behandla varandra med respekt! Ni har alla gjort fel (även jag handlar fel nu som då, även om det inte berör det här) och det är ni väl medvetna om hoppas jag. Är det inte dags att skaka hand och sedan gå åt olika håll eller välja att reda ut alla missförstånd?
Att besöka varandras hemsidor måste kunna vara ömsesidigt, men sen väljer ni själva om ni vill besöka eller inte. Bjud på er själva och var stolta om ni får besök!
Jag har blockerat Emilia (tjejen jag skrev om i ett tidigare inlägg) tidigare. Nu har jag insett att jag inte behöver det. Vill hon veta vad jag gör, fine, välkommen! Jag är tydligen intressant! Men själv väljer jag att inte besöka henne. Vad har jag för glädje och nytta av att läsa hos henne? Har hon glädje av mig, ja då bjuder jag så gärna på det! Det är ju ett tecken på att hon behöver mig även om inte jag behöver henne.
Visst, ni kan hävda att allt är överspelat, men i sådana fall borde ni kunna hälsa på varandra när ni ”ses”. Handen på hjärtat, överspelat? Kanske, men inte förlåtet.
Jag kunde förlåta. Ska inte ni då kunna göra det samma?